Begränsningar av mänskliga rättigheter

Opinionsfriheterna är onekligen mycket betydelsefulla för det demokratiska systemet, men de har ändå inte ansetts kunna vara helt obegränsade. Yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet och föreningsfrihet tillhör därför de fri- och rättigheter som under vissa förutsättningar får begränsas.

Generella krav på begränsningar av fri- och rättigheter finns i 2 kap. 20 § regeringsformen (RF). Där framgår bland annat att det kan ske genom lagstiftning, vilket innebär att riksdagen beslutar om det. Vidare får begränsningar av rättigheterna bara göras om de är nödvändiga för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Lagar som begränsar de mänskliga rättigheterna får inte heller innebära ett hot mot den fria åsiktsbildningen och får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 21 § RF).

Ytterligare krav när det gäller begränsning av de ovannämnda opinionsfriheterna finns i 2 kap. 23–24 §§ RF. Där framgår bland annat att yttrandefriheten kan begränsas för att skydda sådana intressen som allmän ordning och säkerhet eller enskildas anseende och privatliv. Det framhålls också att det är särskilt viktigt att säkerställa vidaste möjliga yttrande- och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter. Föreningsfriheten skulle kunna begränsas när det gäller sammanslutningar vars verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Det har framförts förslag om deltagande i terroristorganisationers verksamhet, vilket relaterar till föreningsfriheten.

I detta sammanhang kan också nämnas att det grundlagsstadgade rättighetsskyddet är svagare för personer som inte är svenska medborgare. Bland annat omfattas de inte av förbudet mot åsiktsregistrering, och regeringsformen ger i viss mån större utrymme för rättighetsbegränsningar (2 kap. 25 § RF).

De positiva opinionsfriheterna innebär alltså inte en ovillkorlig rätt att uttrycka vad som helst hur som helst. Riksdagen kan göra en avvägning mellan rättigheterna och andra skyddsvärda intressen. Exempel på svenska lagar som begränsar de positiva opinionsfriheterna är brottsbalken och ordningslagen (1993:1617).

Religionsfriheten kan inte begränsas enligt ovannämnda bestämmelser. I regeringsformen (till skillnad från bland annat Europakonventionen) är religionsfriheten tvärtom formulerad på ett sätt som endast tillåter begränsningar för utländska medborgare (2 kap. 25 § RF). Svenska medborgares religionsfrihet får alltså inte begränsas. Friheten anses emellertid inte innebära någon ovillkorlig rätt att utöva religion på sätt som strider mot andra rättsregler, exempelvis avseende slaktmetoder, månggifte eller barns läkarvård. Gränsdragningen avseende vad rättighetsskyddet omfattar kan vara svår och den aktualiserar även förbud mot att diskriminera på grund av religion eller annan trosuppfattning. Den närmare innebörden av religionsfriheten är därmed inte helt tydlig.

Exempel:

I Europakonventionen är religionsfriheten formulerad på ett sätt som tydliggör att begränsningar är möjliga. Europadomstolen har i anslutning till detta bland annat uttalat att stater inte behöver tillåta att religiösa grupper värvar anhängare genom att erbjuda materiella eller sociala fördelar, utövar otillbörliga påtryckningar på människor i nöd eller trångmål, eller använder våld eller hjärntvätt. (Europadomstolens avgörande i målet Kokkinakis mot Greece (appl. no. 14307/88)).

Sammantaget är fri- och rättigheterna inte obegränsade. Det är visserligen i princip inte upp till enskilda myndigheter att på egen hand besluta om begränsningar. Riksdagen har emellertid infört åtskilliga lagar som begränsar rättigheter och som myndigheterna har att följa.

Sidan senast uppdaterad: 2020-03-30