Menu

Möjligheter till informationsutbyte

Sekretessbestämmelserna innebär att sekretessbelagda uppgifter i princip inte får spridas utanför myndigheten, vare sig skriftligt eller muntligt. I vissa fall kan det emellertid ändå vara tillåtet att dela information mellan myndigheter. Den 1 augusti 2020 trädde dessutom en lagändring i kraft som utökar möjligheterna för informationsutbyte i syfte att förebygga och utreda terroristbrottslighet. Här presenteras först några generella möjligheter och sedan regler som är tillämpliga för information som rör brott.

Allmänt

En grundläggande fråga är givetvis i vad mån sekretessbestämmelsernas skaderekvisit uppfylls. Exempelvis kanske myndigheter kan diskutera en situation utan att specifikt ange vilka personer som avses. I så fall kanske sekretessbestämmelserna inte alls blir tillämpliga. I situationer som bara kan avse ett fåtal personer är det dock givetvis inte tillräckligt att endast utelämna ett namn.

Det kan också framgå direkt av sekretessbestämmelserna att informationsutbyte är möjligt. Sekretessen får sålunda enligt 26 kap. 9 § offentlighets- och sekretesslag (OSL) ge vika om socialtjänsten behöver utbyta uppgifter med hälso- och sjukvården för att ge nödvändig vård, behandling eller annat stöd om den det berör är under 18 år, fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel eller vårdas med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Inom hälso- och sjukvården råder som huvudregel också stark sekretess enligt 25 kap. 1 § OSL, men det finns motsvarande möjlighet till sekretessgenombrott för sådana uppgifter i 25 kap. 12 § OSL.

Vidare har myndigheter ibland skyldighet att lämna uppgifter enligt särskilda lagbestämmelser. I sådana fall får sekretessen ge vika för uppgiftsskyldigheten enligt 10 kap. 28 § OSL. Det kan exempelvis röra sig om att anmäla om det finns skäl att tro att ett barn far illa (14 kap. 1 § socialtjänstlagen (SoL)) eller att lämna uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om en myndighet begär det för att fatta beslut i ett ärende om uppehållstillstånd eller uppehållsrätt (17 kap. 1 § utlänningslagen). När vissa mycket allvarliga brott är förestående eller pågående har var och en skyldighet att anmäla eller avslöja detta. Det framgår av 23 kap. 6 § brottsbalken (BrB)§, och gäller till exempel vid terroristbrott.

I 10 kap. OSL finns även andra bestämmelser om möjligheter till informationsutbyte av sekretesskyddade uppgifter. Vad gäller sekretess till förmån för enskilda – såsom sekretessen inom socialtjänsten – kan den som uppgiften handlar om häva sekretessen genom att lämna sitt samtycke (10 kap. 1 § OSL). Om denna regel ska användas bör man noga dokumentera samtycket, vilka uppgifter det gäller och huruvida samtycket är förenat med något förbehåll.

Härutöver finns två generella bestämmelser som möjliggör informationsutbyte i 10 kap. 2 och 27 §§ OSL. För det första får myndigheter enligt den förstnämnda paragrafen lämna uppgifter till en enskild eller till en myndighet, om det är nödvändigt för fullgörandet av myndighetens egen verksamhet. Bestämmelsen ska tillämpas restriktivt. Exempelvis kan socialtjänsten i vissa fall lämna ut sekretess­belagda uppgifter för att ett familjehem ska kunna ta hand om omhändertagna barn på rätt sätt. Det skulle då kunna röra sig om att en ungdom befinner sig i riskzonen för våldbejakande extremism. Ett uppgiftslämnande enligt 10 kap. 2 § OSL kan dock inte ske inom ramen för ett samverkansarbete mellan olika myndigheter, utan bara efter prövning i varje enskilt fall.

För det andra kan sekretessbelagda uppgifter lämnas ut mellan myndigheter om det uppstår en situation då det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas ut har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Detta framgår av den så kallade generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL. Om det verkligen krävs, kan en myndighet alltså, med stöd av denna bestämmelse, lämna vidare en sekretesskyddad uppgift för att underlätta en annan myndighets arbete. Enligt paragrafens andra stycke kan den dock inte användas om det är fråga om sekretess enligt vissa regler, såsom vid socialtjänstsekretess eller hälso- och sjukvårdssekretess. Myndigheter vars uppgifter omfattas av andra sekretessregler, som till exempel Polismyndigheten, Migrationsverket och skolan (utom elevhälsan) får, om de stränga förutsättningarna i första stycket uppfylls, lämna information med stöd av generalklausulen vid samverkan mellan myndigheter.


Uppgifter som rör brott

I 10 kap. OSL finns särskilda bestämmelser om utbyte av information som har anknytning till brott. Efter en lagändring den 1 augusti 2020 har det tillkommit bestämmelser som utökar möjligheterna till informationsutbyte mellan vissa myndigheter avseende förebyggande och utredande av terroristbrottslighet. Med terroristbrottslighet avser lagstiftaren brott enligt

• lag (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall,
• 2 § lag (2003:148) om straff för terroristbrott eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, samt
• lag (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.

Enligt 10 kap. 18 a och 18 b § OSL får socialtjänsten och sådana verksamheter där sekretessen i 26 kap. 1 § OSL också är tillämplig, exempelvis Statens institutionsstyrelse, lämna uppgifter om enskilda till Polis­myndigheten eller Säkerhetspolisen, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att personen kommer att utöva brottslig verksamhet och uppgiften kan antas bidra till att förhindra det och det med hänsyn till planerade eller pågående insatser för personen, eller av andra särskilda skäl, inte är olämpligt att uppgiften lämnas ut.

Även uppgifter som avser andra personer än den aktuella individen kan lämnas ut, om uppgifterna på något sätt kan härledas till den aktuella individen, exempelvis uppgifter om vilka som tillhör dennas familj eller bekantskapskrets. Det måste finnas konkreta omständigheter som motiverar bedömningen i det enskilda fallet. Paragraferna är utformade som en möjlighet att lämna uppgifter till polisen, inte som en skyldighet. Det är den myndighet som lämnar ut information som bedömer huruvida det är lämpligt eller inte.

Socialtjänsten kan även bryta sekretessen i förhållande till polisen om det behövs för ett omedelbart ingripande, när personal från socialtjänsten påträffar barn under arton år antingen under förhållanden som uppenbarligen innebär en överhängande och allvarlig risk för barnets hälsa eller utveckling, eller när barnet begår brott. Detta framgår av 10 kap. 20 § OSL.

Sedan 1 augusti 2020 har polisen enligt 35 kap. 10 c § OSL möjlighet att dela med sig av information till en kommunal myndighet som tillhör socialtjänsten om uppgiften kan antas bidra till att förebygga terroristbrottslighet. Exempelvis genom att uppmärksamma socialtjänsten på en individ som behöver stöd och hjälp med att lämna en våldsbejakande extremistisk miljö, eller med att återintegreras i samhället och därigenom förebygga att denna återgår till tidigare destruktiva förhållanden. Notera att informationsdelning inte är möjlig till andra verksamheter än socialtjänsten, exempelvis omfattas inte Statens institutionsstyrelse. Polisen ska även göra en intresseavvägning innan informationen delas.

Polisen (eller Åklagarmyndigheten eller Säkerhetspolisen) har möjlighet att få specifika uppgifter från andra myndigheter när det gäller mycket allvarliga brott som redan har begåtts. Detta regleras i huvudsak i 10 kap. 23 § OSL och förutsättningarna är då att lindrigaste möjliga straff vid begånget brott är fängelse i ett år. Vid försök till brott är detta möjligt bland annat om lindrigaste möjliga straff är fängelse i två år. Den 1 augusti 2020 utökades emellertid möjligheten till informationsdelning från socialtjänsten till Polisen eller Säkerhetspolisen vid begången terroristbrottslighet, vilket uttrycks i 10 kap. 22 a § OSL. En viktig konsekvens av denna lagändring är att bestämmelsen är tillämplig för samtliga brott i de tre tidigare nämnda lagrummen som avser terroristbrottslighet, även för försök, förberedelse och stämpling, i de fall detta är tillämpligt, och även för brott med lägre minimistraff än fängelse i 1 år, exempelvis avseende förbudet mot så kallade ”terroristresor”.


Sidan senast uppdaterad: 2020-09-23