Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

I första hand ska vård av unga ske i samförstånd med dem själva och deras vårdnadshavare. I vissa fall kan beslut om vård dock fattas även när myndigheten antar att inget samtycke kommer att finnas.

Dessa situationer beskrivs i 2–3 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Det handlar om situationer när det föreligger en påtaglig risk att en ung persons hälsa eller utveckling kommer att skadas, antingen på grund av missförhållanden i hemmet eller på grund av den ungas eget beteende. Missförhållanden i hemmet kan omfatta sådant som misshandel, otillbörligt utnyttjande eller brister i omsorgen. När det gäller ungas eget beteende ska det handla om missbruk, brottslig verksamhet eller ”annat socialt nedbrytande beteende”.

Med brottslig verksamhet avses att personen begår upprepade brott som inte är av bagatellkaraktär. En förutsättning är att brottsligheten ger uttryck för en sådan bristande anpassning till samhällslivet att det kan anses föreligga ett vårdbehov. Det är vårdbehovet som är det centrala och inte brottet i sig. LVU är en vårdlag.

Ett exempel på socialt nedbrytande beteende kan vara att den unga begått ett eller ett par allvarliga brott utan att det kan betraktas som brottslig verksamhet. Ett annat exempel kan vara att personen annat än tillfälligtvis vistas i missbruksmiljöer eller så kallade knarkarkvartar, eller prostituerar sig eller uppträder på sexklubb.

Missförhållandet eller beteendet behöver inte ha lett till någon redan konstaterad skada hos den unga, men risken för skada måste vara påtaglig. Socialnämnden måste påvisa de konsekvenser missförhållandena eller beteendet kan få på personens hälsa eller utveckling. Det måste också föreligga konkreta omständigheter som talar för att en risk för skada föreligger. Subjektiva antaganden om en sådan risk eller ovidkommande omständigheter, till exempel allmänna samhällsvärderingar eller inställning i trosfrågor, får inte läggas till grund för ett tvångsomhändertagande. Det är förvaltningsrätten som fattar beslut om vård enligt LVU efter ansökan av socialnämnden.

Exempel:

En 16-åring hade ett enligt socialnämnden ett socialt nedbrytande beteende, eftersom han var inblandad i händelser och omgavs av personer som har anknytning till misstänkt terroristverksamhet, och nämnden hävdade även att han ställde sig bakom en ideologi som rättfärdigar våld. Enligt nämnden har han huvudsakligen umgåtts med äldre personer som är väl kända av polisen för olika former av kriminalitet. Det framkom även i utredningen att pojken under en resa till Mellanöstern vistats i olämpligt sällskap och gripits för bland annat illegal inresa i Oman. Vårdnadshavaren hade heller inte sett till att han fullföljt sin obligatoriska skolgång och dessutom låtit honom vistas utan vårdnadshavare i Sverige under flera längre perioder, medan vårdnadshavaren själv bott utomlands med tonåringens yngre syskon. Hon hade då överlåtit omsorgen om tonåringen åt personer som enligt polisen står för en våldsbejakande tolkning av islam. Kammarrätten fann att bristerna i omsorgen var av sådan dignitet att vård av honom enligt 2 § LVU skulle ske. Kammarrätten menade dock (till skillnad från förvaltningsrätten) att det inte förelåg ett sådant socialt nedbrytande beteende hos 16-åringen själv att han skulle vårdas mot sin vilja (Kammarrätten i Stockholm 2012-10-24 i mål nr 4707-12).

Exempel:

En socialnämnd fick anonyma tips om att en 17-årig pojke som var omhändertagen för vård enligt LVU hade visat engagemang för kriget i Irak och Syrien och den terroristorganisationen Islamiska staten. Av anmälningen framgick även att han avsåg att delta i ”det heliga kriget”. Socialtjänsten fick också uppgift om att pojkens vårdnadshavare hade ansökt om pass för honom. Socialnämnden beslutade då att omplacera pojken, vilket pojken överklagade. Vid muntlig förhandling i förvaltningsrätten tonade pojken och hans mamma ner pojkens religiösa tankar och radikalisering, och gjorde gällande att förhållandena hade ändrats. Det framkom dock även att pojken alltjämt hade kontakt med personer i Syrien, och domstolen bedömde att moderns och pojkens uppgifter kunde ifrågasättas. Överklagandet avslogs. Händelsen föranledde även en annan prövning – nämligen huruvida socialnämnden kan inträda i rollen som vårdnadshavare och därmed ha rätt att återkalla pojkens pass, eftersom han befann sig i vård enligt LVU. Polismyndigheten avvisade socialnämndens begäran, med motiveringen att nämnden inte var vårdnadshavare i den bemärkelsen att den hade rätt att begära återkallelse av pass. Förvaltningsrätten gjorde dock en annan bedömning. När ett barn har omhändertagits för vård enligt LVU ska socialnämnden, eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården, ha uppsikt över barnet och, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans eller hennes personliga förhållanden. Detta enligt 11 § 3 st LVU. Domstolen fann att detta visserligen inte innebär att nämnden blir barnets vårdnadshavare, men ändå att nämnden har vissa befogenheter som är att jämställa med en vårdnadshavares och att den vid tillämpningen av passlagen ska betraktas som vårdnadshavare (Förvaltningsrätten i Göteborg 2014-10-30 i mål nr 9945-14 och 2014-10-28 i mål nr 9935-14).

Sidan senast uppdaterad: 2020-03-30